Tales from Asphooden

Fejkpucko

2005-10-12T20:15:00.000+02:00

Jag har funderat på det här med de fejkpuckade brudarna. De där brudarna som är lite hemtrevligt småkorkade, som verkar vara lite yngre än de egentligen är (typ arton när dom egentligen, ofelbart, är typ 23 och borde veta bättre). Grejen med de här brudarna är ju att ingen av dem är korkad på riktigt. De låtsas bara.

Det här är alltså brudar som Laleh och Ayesha, som har framgångsrika karriärer, brudar som betvingar skivbolag eller styr dem, som har karriärer som sångerskor på G, och skulle inte det funka, tja, då kan ju alltid Ayesha falla tillbaka på skivbolaget hon rattar. Det här är ju faktiskt helt absurt. För om de vore så korkade som de låter när de pratar, då skulle de ju aldrig klara att ratta skivbolag eller tvinga Sony att göra som en osignad artist vill. Faktiskt. De sitter med varsitt skivbolag i handen och vad gör de? De pratar bäbisspråk på scen och vädjar till folk att hålla sams. Kom igen nu.

Jag förstår inte riktigt dealen med dem. Det här är unga kvinnor som är drivna, målmedvetna och tydligen kan tala för sig, men de visar ju inget av det! Jag vill bitchslappa sådana brudar tills de skärper sig, för hur i helvete är det meningen att jag ska kunna ta dem på allvar om de inte tycks göra det själva?

Jag tror att det är såhär: Om de här brudarna skulle vara precis så smarta och drivna som de är egentligen, då skulle ingen kunna identifiera sig med dem. De skulle bli som hon tanten som skriver ledare på SvD; totalt obegripliga för den publik de riktar sig till. Nej, istället väljer de att vara lite lagom korkade, sådär så att det känns som att dom bara hade lite tur, kanske, när de fick precis som de ville, eller kanske att de pratar med Sony som vi andra pratar med pappa - "Snälla Sony, om vi gör såhär då? OK; jag drar in skitmycket pengar åt er för jag är typ hipp sådär, och så ger vi en del av vinsten till Attac? Snälla? Och sen looooovar jag att inte vara ute för länge och inte vara full när jag kommer hem. OK?". Så att vi andra tänker att, Wow, hon är ju precis som jag fast med gitarr.

Och jag vet att det är fegt och kontraproduktivt att dissa brudarna som bara vill vara omtyckta. Det är klart att de inte sitter och räknar ut att de måste vara lätt korkade för att vara omtyckta, det är ju någon sorts försvarsmekanism. Det går inte att vara ung, smart, driven, stenhård, kvinna OCH omtyckt. Något måste bort, och jag förstår verkligen att man prioriterar att vara poppis om det nu är skivor man vill sälja.

Men ändå. Om jag bara fick tag i dem - jag tänker mig som i krigsfilmer när någon har blivit hysterisk, och den kallsinnige överordnade bitchslappar hysterikern och säger "Get a hold of yourself, man!"

Precis så skulle det vara.

Bolognasystemet och Brysselkomplex

2005-10-07T19:25:00.000+02:00

En gång i tiden hade jag en utstuderad plan med mitt pluggande. Planen i var, i korthet, att läsa till en dubbel fil kand i genusvetenskap och statsvetenskap för att kunna välja vilken magisterkurs jag ville läsa, och sedan ta en magisterexamen. Så småningom kom jag fram till att jag hellre ville magistra i genus, eftersom jag skulle vara färdig en termin tidigare och dessutom finns det färre arbetslösa med genusmagister än med en pol mag. Jag tänkte jämna oddsen lite, så att säga.

Det var medan jag fortfarande levde i den naiva tron att det fanns magisterkurser att läsa.

Jag gick upp till genusinstitutionen för att hämta ansökningsblanketten till magisterkursen, men fick svaret att det inte fanns några sådana blanketter. Förvirrad antog jag att de skulle tryckas upp senare, och frågade därför när blanketterna skulle finnas. Svaret jag fick var "Nej, de kommer aldrig att finnas. Vi har ställt in magisterkursen. Den krockar med Bolognasystemet".

Min reaktion var blixtsnabb. Jag klämde fram ett kraftfullt "...huh?" och gick därifrån. Sedan började jag svära.

Bolognasystemet är en effekt av att högskolesystemen inom EU ska harmoniseras (åh, vad jag hatar det ordet) och går i korthet ut på att utbildningen ska vara 3+2+3 år (grund, magister, doktor) istället. Dessutom införs en sjugradig betygsskala; tre underkända betyg (Åt helvete dåligt, Gör om, och Gör om en del) och fyra godkända. SU har alltså bestämt sig för att införa Bolognasystemet redan till vårterminen 2006. Ett system, som efter vad jag hört skvallras inte ens kommer bli lagstadgat utan bara starkt rekommenderat, och i vilket fall inte officiellt träda i kraft i Sverige förrän vårterminen 2007.

Och om genusmagistern ställs in, då räknar jag med att statsmagistern också gör det. För varför skulle någonting någonsin vara enkelt eller gå enligt plan? I måndags mejlade jag studievägledaren på statsinstitutionen på SU. Han har inte lyckats skicka iväg ett svar än. I ren desperation kollade jag upp andra universitet för att se om de ger magisterkurser. Uppsala gör det inte. Göteborg ger inte ens en decent fördjupningskurs, och systemet med de olika 10-poängskurserna man ska pussla med är allt annat än lättförståeligt, och människan som svarade på mejlet där svarade bara på halva frågan när jag mejlade för att få klarhet. Södertörn ger gamla hederliga magisterkurser i statsvetenskap nästa höst också, men själva principen av att behöva ta min examen vid ett annat universitet (eller ännu värre, en högskola - ja, jag är elitist i den här frågan) stör mig. Jag ska alltså inte kunna avsluta min utbildning där jag började den eftersom SU fått Brysselkomplex?

Det som stör mig allra allra mest är att Bolognadeklarationen skrevs på 1999. Det här var alltså något som var känt när jag började plugga 2002. Och ställs alla magisterkurser in det kommande året, då är det en hel årskull studenter som inte kommer att kunna magistra, om de inte tar studieuppehåll emellan. Det här är kanske något som universitetet eventuellt kunde ha informerat om lite tidigare? Eller, för den delen nu. Det finns en flik på www.su.se som heter Bolognaprocessen, men... det nämns liksom inte på skolan. Och vad jag förstår är alla inte lika data som mina polare.

Hey, SU, jag har nyheter för er: Min pol mag kommer inte vara gångbar någon annanstans i EU även om den skulle vara en master - vi har inte riktigt samma politiska system, ni vet. Jag har läst fem poäng komparativ politik, visst, men jag kan fortfarande inte lika mycket om Storbritanniens parlamentariska system som jag kan om vårt.

Så nu står jag utan egentlig plan, med en tung klump ångest i maggropen över att vara tvungen att kompromissa med den plan jag hade, eftersom Sverige ska införa ett kasst högskolesystem och SU tydligen bestämt sig för att vara Bolognasystemets avantgarde.

No Moore!

2005-09-08T21:24:00.000+02:00

Medan jag väntade på maten på den lokala pizzerian läste jag Moore. Det borde jag inte ha gjort. Från första till sista uppslaget är den späckad med den sämsta, absolut tråkigaste och mest unkna formen av maskulinitet. Den sorten som sätter stolthet i att vara sexistisk, som tycker att tidningen Bon är för mesar och att Dressmannreklamen med snubben som köper rosor vill "förfjolliga" riktiga män. Det handlar om snabba bilar, fotbollsvåld och nakna utviksbrudar. Alltihop osar av en sorts stolthet över att vara grabbig, smutsig och trångsynt och jag kan för mitt liv inte förstå varför det är något att hylla. Är det inte att räkna som ett socialt misstag att folk blir såna? Är alla män så? Vill alla män vara så? De snubbar jag känner är inte så, men det finns ju så många jag inte känner. Vad vill Moore? Menar de att alla med kuk egentligen är så, och att de bara säger som det är? Är det en agenda för att få fler män att bli utviksrunkande våldsmonster?

Jag kan inte tänka mig att majoriteten av män är som de framställs i Moore, för om de vore det, då skulle det inte vara mer än medeltid idag. Männen i Moore framställs som knappt mer än djur, om än teknikintresserade djur. Det intressanta är ju att Moore-redaktionen inte är ett uns mindre manshatande än, säg, Irene von Wachenfeldt. Den avgådda ROKS-ordföranden hävdade att alla män är djur, och Moore gör inget mer än att följa upp den tesen. Aftonbladet är inne på samma linje, och hävdar att män och hundar ska uppfostras på samma sätt. Vad är egentligen dealen? Vem tjänar på att män framställs som djur? Är det så illa?

Jag vill ju inte tro det. Men. Det är svårt att inte falla för det.

Och om män är som i Moore, ja, då hittar jag inga bra argument för att inte vara manshatare. Och det vill jag helst inte bli igen, det är inte ens hälften så roligt som det verkar. Så kan någon, snälla, rädda mig från att bli det igen?

Positivistiskt dravel, 5p

2005-09-08T18:01:00.000+02:00

Kurslitteraturen till de två första veckorna är minst sagt suspekt. Den första boken är skrivet ur ett smygpositivistiskt perspektiv - författarna säger inte rakt ut att det är det de utgår från, men efter några kapitel blir det mer än tydligt. Det författarna vill är att få samhällsvetenskap att bli lika "vetenskaplig" som naturvetenskapen; dvs, producera kausala teorier och falsifierbara resultat. Jag lyckas dessutom läsa causal som casual hela tiden, vilket gör det hela än mer förvirrande - vad i helvete är en casual theory? Nåja, hela utgångspunkten stör mig. Varför inte säga det rakt ut när det ändå blir smärtsamt uppenbart att det är positivism de runkar till? Och vad är poängen med att vi bara ska läsa positivistiskt dravel? Det är dessutom rätt roligt att författarnas lösning på tendentiös forskning är att helt enkelt inte enbart välja exempel som sammanfaller med det man försöker bevisa. Skitbra lösning, om det inte vore så att tendentiösa forskare inte alltid inser att dom är det. Gah.

Jag tröstar mig med att nästa veckas litteratur är Textens mening och makt, som verkar hästlängder mer intressant än den positivistiska sörja vi läst hittills.

Depp vs Pepp

2005-08-22T16:19:00.000+02:00

Idag fick jag efter många om och men besked om att jag är antagen på påbyggnadskursen i stats. Kursen verkar stor och svår och lite farlig, men det ska nog gå bra, jag har ju redan skrivit en c-uppsats.

Har de senaste dagarna brottats med den stora livsledan. Efter lite funderande på det har jag kommit fram till att jag har varit för besatt av meningsfullhet - istället för att fokusera på vad som är roligt, utvecklande, underhållande har jag letat efter sysselsättning med mening, vad nu det ska betyda. Vad är meningsfullt? Är studierna det? Skulle i så fall en påbyggnadskurs vara mer meningsfull än en grundkurs? Och varför räcker det inte med att det jag gör är meningsfullt för mig? Min c-uppsats i genus framstod igårkväll som meningslös eftersom "ingen" läst den; menade jag verkligen att saker bara blir meningsfulla om andra bekräftar dem som det? Vilket naveltillvänt skitsnack. Jag bestämde mig för att skärpa mig. Funderade lite på orsakerna kring den här besattheten kring den sk meningsfullheten och insåg att en hel sommars totalt meningslöst Sisyfosarbete måste vara anledningen. Ett arbete som därtill tagit upp i princip all tid; nästan alla sociala kontakter utanför jobbet har fått sättas på standby. Meningslöst arbete och ett minimum av social aktivitet tror jag skapar högre krav på både meningsfullhet och förströelse när det väl är slut. Men nu när jag insett varför jag dissat saker jag faktiskt tycker om och därtill att det bara har varit dumt, ämnar jag skärpa mig.

På måndag är introföreläsningen och då tänker jag vara pepp, förberedd och öppen för att ha roligt. Meningsfullhet får komma som en bonus. Gör den inte det har jag åtminstone förhoppningsvis haft förbannat kul.

Konceptet, Hollywood-feminism och den oundvikliga baksmällan

2005-08-18T14:42:00.000+02:00

Häromdagen vågade vi (brzn, xazax och jag) oss ned till den lokala pizzerian/krogen för att käka. Efter en stund blev vi kontaktade av delar av lokalbefolkningen. Peter berättade att han var missnöjd med Konceptet. En stund var det lite otydligt vad Konceptet egentligen var, men till slut förklarade han: "Jag, du, vi, allt!". Peter var och drack öl en söndagkväll för att jävlas med "kärringen" som väntade hemma med deras barn. Enligt Peter var alla tjejer med korta kjolar och mycket urringning horor, alla som inte höll på Bajen visste inget om fotboll och hintade om att läpp-piercings hade dolda orsaker och användningsområden. Jag blev utnämnd till kärring jag med och xazax fick förhållandetips: "Du måste stå upp för/mot din kärring! Såhär! [Peter spänner armmusklerna och knyter näven] Det handlar om att ge och ta. Ge och ta, vet du vad det betyder? Det är vad man måste göra."

Igår tittades det på Miss Secret Agent II. Filmen börjar med att Hart (Sandra Bullock) blir dumpad av karln hon hakade upp med i ettan, och hon tvingas dessutom sluta med att vara undercover-agent efter att ha blivit igenkänd efter all publicitet hon fick efter att ha kommit tvåa i Miss America. Hart får genomgå en makeover igen för att bli FBIs ansikte utåt och paras ihop med en synnerligen aggressiv och o-feminin agent; Fuller. Tillsammans är de med på talkshows och demonstrerar självförsvar. När Miss America kidnappas löser de fallet. Filmen slutar, faktiskt ganska oväntat, inte med att varken Hart eller Fuller blir kära och/eller snygga (vilket borde hänt enligt det vanliga Hollywood-schemat för chickflicks), tvärtom blir Hart återigen sitt vanliga, våldsbenägna, pojkiga, osminkade jag. Dessutom blir hon och Fuller vänner. På det stora hela är det i och för sig en rätt stereotyp Hollywoodfilm, men det att ingen av huvudpersonerna hittar Kärleken eller blir populär genom en snygghetsboost känns ändå rätt fräscht. Kan man kanske börja tala om en Hollywood-feminism? Tjejfilmer från Hollywood med sensmoralen att Du får vara som du vill, även om det inte är skönhetsdrottnings-snyggt, du får slåss och vara tjej, speciellt om nån ger sig på dig och vänskap kan faktiskt vara viktigare än att gå på dejt med en hunk - det känns som ett smart grepp att popularisera feminismen ytterligare. Synd bara att själva idén bygger på ett fördummande av publiken - som om den inte skulle vara intresserad eller förstå vad det handlar om om det inte vore förpackat i Sandra Bullock-form. Nåja.

Idag är i kontrast mot en veckas storroligt en mycket dålig dag. Jag tror att jag har gjort av med serotonin för några dagar framåt, och oxytocin-avvänjning går mycket långsammare och är mycket svårare än oxytocin-tillvänjning. I andra ord: Någon jag tycker mycket om åkte hem igår och det är kanske sista gången på länge vi ses, lägenheten är stor och tom och jag saknar någon annans hud. Och bara för att förtydliga den här dagens generella dålighet var mjölken slut i morse och brödet hade möglat över natten.

Tja, nån gång ska jag väl börja

2005-08-18T10:03:00.000+02:00

Tänker mig att skolstarten i vanlig ordning kommer att få mig att börja tänka och ge ett behov av att skriva av mig. Oavsett om det nu blir ekonomisk historia eller C-kurs i stats.

Laters, yo.